Smekmanaden ar over
(Fran min resdagbok: jhernerud)
Sa fort det gar ibland, hur saker forandras och ser annorlunda ut beroende pa vilka ogon man vaknar med pa morgonen. Och annu fortare gar det i Indien. Haromdagen vaknade jag upp med ett par glansiga och febriga ogon och de var valdigt selektiva och krasna. Gick pa en harlig pillermix till en forlovningsfest (forlovningar och brollop hela tiden) och motte fem andra deltagare. Som hade vaknat med samma ogon. Sa vi satt dar och madde daligt och pratade om fil och flingor och var miserabla. Att man far vara en sjalvomkande vekling nar man ar sjuk ar val allmant kant? Kryddstark mat och ris ris ris och en fem centimter madrass kandes sa vardelost att det inte var sant. Och svetten rann och jag fros. Sa jag gick hem och allskons indiska huskurer utovades och mamman smorde till och med mina fotter med nagon dunderolja (jag var for trott for att protestera)...
Dagen efter vaknade jag och madde faktiskt mycket battre, nya linser helt enkelt. Febern var borta och nu ar jag bara lite forkyld. Som tur var sag jag ocksa mycket mer positivt pa tillvaron och nu borjar saker och ting kannas lite mer vardagliga.
Nu nar det borjar bli mer rutin sa har jag spaltat upp nagra saker som ska vara viktiga for mig. Arbetsplaceringen ar en, vi har varit dar i tre dagar nu och det kanns helt ok men svart. Vi haller i lektioner med blinda barn som begriper en del engelska helt utan material eller kursplaner... Filip och jag ar overens om den pedagogiska biten men vara indiska parisar gillar repetitioner. Om och om igen dunkar de in engelska glosor i barnens huvud medan jag och Filip kor pa Simon Says och "Head, shoulders, knees and toes, knees and toes". Det gor vi i tva timmar, sen kopierar vi engelska textbocker till blindskrift via datorn. Sen organiserar vi bibliteket. Fast vi har inte kunnat gjort det an for igar hade killen med enda nyckeln forsvunnit och idag satt samme kille dar och skrev och ville inte bli stord sa vi akte hem. The Indian way. Inte sa strutkurerat.
Annars kor jag valdigt mycket pa reflektion, over min situation, over mitt forhallande till Vimal, Indiens kultur och vikten av de sma tingen. De dar sma sakerna som gor Indien romantiskt, vackert och haftigt. Som att om man star pa bussen sa kan man ge sin vaska till nagon som sitter eftersom det ar tungt att bara. Det ar sa logiskt. Och sa ser jag foton overallt: pa gubbar som hanger vid en mur, kvinnor som planterar ris och overfulla bussar med vanliga manniskor. Det ar Indien.
Vimal ar en fantastisk kille. Ibland kan jag ha lite daligt talamod nar vi inte forstar varandra men han ar otroligt oppen och, for att vara indier, reaktionar. Han har en helt annan syn pa sexualitet, giftermal, karlek och kastsystemet an vad den traditionella indiern har. Vi kan prata om intressanta saker och han ar valdigt omtanksam, till och med beskyddande. Efter att vi en kvall stotte pa tva fyllon som var otrevliga ville han inte att jag skulle ga ut langre men jag har lyckats fa honom att omvardera den tanken. Det ar svart att vara sjalvstandig har men jag tror att det ar nyttigt for mig att jag inte kan gora allt pa egen hand, pa mitt eget satt nu.
Allting ar sa annorlunda att jag fortfarande inte kan greppa det men det ar ju sa fantastiskt att jag far vara mitt uppe i det och uppleva det pa nara hall, bade det onda och det goda (aven om jag ar valdigt forskonad fran det onda).
Nu ska jag slutar jag skriva, gar hem och ater lite stark mat och vantar pa att magen ska gora pamind pa ett valdigt livligt satt att den inte gillar den nya bakterifloran. Indien, pa ont och gott.
Sa fort det gar ibland, hur saker forandras och ser annorlunda ut beroende pa vilka ogon man vaknar med pa morgonen. Och annu fortare gar det i Indien. Haromdagen vaknade jag upp med ett par glansiga och febriga ogon och de var valdigt selektiva och krasna. Gick pa en harlig pillermix till en forlovningsfest (forlovningar och brollop hela tiden) och motte fem andra deltagare. Som hade vaknat med samma ogon. Sa vi satt dar och madde daligt och pratade om fil och flingor och var miserabla. Att man far vara en sjalvomkande vekling nar man ar sjuk ar val allmant kant? Kryddstark mat och ris ris ris och en fem centimter madrass kandes sa vardelost att det inte var sant. Och svetten rann och jag fros. Sa jag gick hem och allskons indiska huskurer utovades och mamman smorde till och med mina fotter med nagon dunderolja (jag var for trott for att protestera)...
Dagen efter vaknade jag och madde faktiskt mycket battre, nya linser helt enkelt. Febern var borta och nu ar jag bara lite forkyld. Som tur var sag jag ocksa mycket mer positivt pa tillvaron och nu borjar saker och ting kannas lite mer vardagliga.
Nu nar det borjar bli mer rutin sa har jag spaltat upp nagra saker som ska vara viktiga for mig. Arbetsplaceringen ar en, vi har varit dar i tre dagar nu och det kanns helt ok men svart. Vi haller i lektioner med blinda barn som begriper en del engelska helt utan material eller kursplaner... Filip och jag ar overens om den pedagogiska biten men vara indiska parisar gillar repetitioner. Om och om igen dunkar de in engelska glosor i barnens huvud medan jag och Filip kor pa Simon Says och "Head, shoulders, knees and toes, knees and toes". Det gor vi i tva timmar, sen kopierar vi engelska textbocker till blindskrift via datorn. Sen organiserar vi bibliteket. Fast vi har inte kunnat gjort det an for igar hade killen med enda nyckeln forsvunnit och idag satt samme kille dar och skrev och ville inte bli stord sa vi akte hem. The Indian way. Inte sa strutkurerat.
Annars kor jag valdigt mycket pa reflektion, over min situation, over mitt forhallande till Vimal, Indiens kultur och vikten av de sma tingen. De dar sma sakerna som gor Indien romantiskt, vackert och haftigt. Som att om man star pa bussen sa kan man ge sin vaska till nagon som sitter eftersom det ar tungt att bara. Det ar sa logiskt. Och sa ser jag foton overallt: pa gubbar som hanger vid en mur, kvinnor som planterar ris och overfulla bussar med vanliga manniskor. Det ar Indien.
Vimal ar en fantastisk kille. Ibland kan jag ha lite daligt talamod nar vi inte forstar varandra men han ar otroligt oppen och, for att vara indier, reaktionar. Han har en helt annan syn pa sexualitet, giftermal, karlek och kastsystemet an vad den traditionella indiern har. Vi kan prata om intressanta saker och han ar valdigt omtanksam, till och med beskyddande. Efter att vi en kvall stotte pa tva fyllon som var otrevliga ville han inte att jag skulle ga ut langre men jag har lyckats fa honom att omvardera den tanken. Det ar svart att vara sjalvstandig har men jag tror att det ar nyttigt for mig att jag inte kan gora allt pa egen hand, pa mitt eget satt nu.
Allting ar sa annorlunda att jag fortfarande inte kan greppa det men det ar ju sa fantastiskt att jag far vara mitt uppe i det och uppleva det pa nara hall, bade det onda och det goda (aven om jag ar valdigt forskonad fran det onda).
Nu ska jag slutar jag skriva, gar hem och ater lite stark mat och vantar pa att magen ska gora pamind pa ett valdigt livligt satt att den inte gillar den nya bakterifloran. Indien, pa ont och gott.
Kommentarer
Postat av: Mia CIU
Jerker, yes, jag bara ler när jag läser. Du beskriver så bra, jag ser allt framför mig och förstår vad du är med om. Det här är Indien. Ska bli så kul att följa vad som kommer att hända.
Trackback
