Indsve2008

Dagen innan vi allihoppa reste till Indien tvingade Lars oss mer eller mindre att avslappnat skriva ett brev till oss sjalva. Han berattade med mjuk stockholmsdialekt med oss sju deltagare liggandes pa golvet att vi skulle mota oss sjalva efter utbytet och vi skulle se hur vi hade forandrats och utvecklats. Jag vet ganska precis vad jag skrev i det har brevet. Varfor kanske ni undrar? Jo, darfor att jag skrev att jag ibland kan tycka vissa situationer ar pinsamma eller jobbiga. Ett exempel, jag skulle aldrig kunna ata pa en restaurang ensam -det ar bara for ensamma personer och jag ar INTE ensam. Ett annat forslag skulle kunna vara att halla ett foredrag pa engelska improviserat -ifall jag kommer av mig ar det svart att komma tillbaka till ratt trad eftersom min engelska inte har lika stort ordforrad. Faktum ar att jag tanker pa det har brevet jag skrev till mig sjalv nastan varenda dag. Jag tanker att "idag skall jag stretcha annu mer, vaga gora nagot crazy pinsamt och inte bry mig om vad andra tycker" och uppfylla mina onskningar om hur "jag" ar nar vi slutar programmet i Juni. Jag maste erkanna att jag faktiskt har lyckats med ganska mycket har i Indien och jag AR faktiskt stolt over mig sjalv. Det tar emot lite att skriva det eftersom det later sa himla egotrippat och med tanke pa den svenska normen om att 'inte vara mer an nagon annan' far man inte alltid satta sig sjalv i centrum som manga indier faktiskt gor. Kanske har jag anammat det indiska sattet? Personligen har det nog varit bra hittills och tack vare Kristin och Marens coachning har jag lyckats sudda ut nagra potentiella jobbiga moments. Hor och hapna, men jag tog faktiskt intiativ till att halla ett tacktal till ett Women's College och visst, jag darrade, var nervos, rosten var ibland bracklig men jag gjorde det. I Sverige hade det knappast hant innan jag akte hit. Pa vara Rotaract meetings nar allting halls pa engelska ar jag inte den person som vill ha ordet, inte heller den student som pratar pa forelasningarna pa hogskolan. Nej, jag ar den elev som vill vara medelmattig och som oftast inte vagar komma med nagon Conflict Question innehallandes halvbra grammatik infor mina helt perfekta kursare. Nej, det ar jobbigt och pinsamt...

...men nu kanns det som att jag kanske har tagit ett steg framat gallande den saken. Kanske ar andock bast att tillagga eftersom jag inte vet hur jag skulle agera i en svensk miljo, men har i Indien har jag stretchat ordentligt. Inte bara talet som vi holl, jag har tagit en mycket unpleasunt diskussion med min vardfamilj angaende diverse ting och i borjan var jag nervos, radd for att det skulle bli annu mer kaos. Att ga till tygaffaren har i Arni ensam har jag inte lyckats med an, mest beroende pa att jag tror att de skulle lura mig. Jag har likasa gatt runt samma horn fem ganger nar jag och Johanna skulle leta efter ett matstalle och jag kande hur jobbigt det var att se samma personer skratta at oss eftersom vi sag forvirrade ut, men jag gjorde det. I normala fall hade jag gatt en annan vag. Detta ar helt banala saker jag vet, men for mig har det varit skumma grejer jag tyckt varit jobbiga att genomfora. Mina absoluta parlor som inte ar namnda har jag "eldat" och det kanns bra att se att jag vagar gora och testa nya saker varenda dag samtidigt som jag stretchar den har silly saken om att allting skulle vara pinsamt. Nu nar man sitter och skriver kanns det valdigt lojligt, men i verkligheten ar det ibland ratt tufft. Indienresan ar darfor ett valdigt bra satt att utmana sig sjalv pa, och jag ar valdigt glad att jag fick folja med. Min paris har utvecklats nagot enormt och varje dag far man se nya sidor av henne och varje dag blir jag lika glad. Hon ar ett enormt stod och tack vare henne har jag utmanat mig sjalv och jag tror nog att jag hjalpt henne att gora underverk ocksa. Vi bada kanner oss som prinsessor och resultatet kommer senare med tva uberfina bilder med tiaror. Enjoy!

Puss :*