Varning for cynik och bitter eftersmak
Det ar sondag igen. Humoret ar inte pa topp, idag har det varit lite berg-och-dalbana och nu har jag klivit av och star pa marken och det snurrar lite i huvudet. Det kan ha att gora med att Arsenal antligen slarvat bort ligaguldet pa riktigt.
Tre veckor kvar, det kanns markligt. Jag blir sa stressad, har sa mycket att gora, inte minst med projektet. Vi har borjat fota men vi har annu inte material till en hel utstallning och det gor att jag har lite ont i magen. Tre veckor later som en lang tid men i det har landet tar en uppgift en dag. Typ imorgon maste jag kopa en ny deoderant, inte for att den hjalper anda. Det borjar bli sjukt varmt, sommaren ar pa vag och i takt med den blir skjortan allt blotare och blotare. Igar vred jag ur mitt linne av svett efter att vi fotat massa kvinnor som jobbade pa en risfabrik.
Sa mycket annat som ska goras ocksa; vi ska trana infor en kulturshow vi ska ha den 30:e, skjortor ska sys upp, presenter ska inhandlas, hotell ska bokas osv osv. Och sa ska man gora allt det dar som man ar har for: lara kanna en ny kultur och dess manniskor.
Och trots att jag langtar till Sverige en del nu sa vill jag egentligen inte aka hem. Vardfamiljen ar helt fantastisk fortfarande, pappan ar sa dar jobbigt intressant och rolig att man bara maste sitta och prata med honom hela kvallarna och mamman ar sa snall att det gor ont att tanka pa att aka harifran. Men det ar sa det ar, alla manniskor jag kanner starkt for sprider jag over hela varlden. Det ar val tur att majoriteten finns i Sverige iaf sa jag har nagot att komma hem till.
Indien ar ett fantastiskt land, atminstone for mig som ar vit man. Manniskor ar sa oppna och trevliga, intresserade och glada. Mot mig. For jag ar en vit man. Vit i allmanhet ar bra, men att ha overflod av y-kromosomer gor allting annu lattare. Att vara dalit verkar inte vara lika roligt. Indien ar ett land som praglas av individualism, fran topp till botten. Alla far klara sig sjalva, det blir mest rattvist sa. Vill man ha nagot sa far man se till att ta det. Det visar sig pa bussen, i trafiken, i politken; manniskor visar inte hansyn for andra for att ingen visar dem hansyn. Alla sparkar nerat, daliter saval som hogkastiga, kvinnor saval som man, barn och djur. Alla har nagon att spotta pa och folk verkar ta chansen.
Och jag blir kluven nar jag skriver det har, for egentligen ar ju folket sa fantastiskt men jag uppfattar att de behandlar varandra illa valdigt ofta.
Det blir ingen sensmoral idag, jag suckar och rycker pa axlarna.
