Då & Nu.
"Vi åkte kanot parvis och Jeni var väldigt rädd när vi skulle bege oss ut på vattnet även om det inte alls var djupt. När vi hade kommit en liten bit skriker hon "Emliiiiiii, I'm afraid now. I do not want to go more. Turn. Turn. Please Emli, turn." och hon viftar samtidigt med paddeln att jag nästan för någon sekunds tid önskar hon tappat paddeln i vattnet. Jag satt mest och skrattade därbak eftersom det var jag som styrde kanoten, men snäll som jag är vände vi snabbt om och styrde in mot land. När vi väl var där skriker hon ännu högre till Helena: "Helena, take picture, take picture. I want to show my mother." och hon sken upp som solen lyste denna dag. Jeni är verkligen charmig :)"
Detta är ett utdrag från ett dagboksinlägg jag skrev på resedagboken för nästan exakt ett år sedan. Det var en härlig dag när vi alla paddlade vid Läckö Slott, solen sken och vi hade väldigt roligt ihop, Jeni och jag... Vi levde i nuet och ingen av oss kunde ana att det ett år senare skulle ske ett mycket ledsamt och tråkigt dödsfall. Jag tror ingen av oss riktigt kan förstå hur det är att förlora en förälder, inte heller hur situationen måste vara för Jeni som nu måste ta en större roll inom familjen.
Vi kantas med oförutsedda händelser som påverkar oss negativt likväl som positivt.
Det är det som kallas livet, har jag förstått.
Det spelar ingen roll om vi bor i Indien eller Sverige, saker och ting ter sig inte riktigt alltid som vi vill. Jag har lärt mig att glädjas över mina framgångar men också kämpa mig igenom mina djupa dalar. Detta år har för mig verkligen överträffat Lisebergs alla bergochdalbanor, både på gott och ont.
Mina jobb kommer och går, min C-uppsats har inte riktigt gått min väg än och heller inte allt annat runt om kring den. Däremot finns det några små ljusglimtar i min vardag som jag väntar på att få uppleva. I juni skall jag åka på en internationell ledarskapsutbildning som jag blivit tilldelad för mitt arbete i Rotaract, nämligen Rotary Youth Leadership Awards, som hålls i Birmingham. Därefter åker jag till Bryssel där jag är en av tio unga européer och afrikaner som skall vara jurymedlemmar i Ubuntu International Youth Voluntary Service Award. I september åker vi till Johannesburg för att fortsätta vårt juryarbete, vilket skall bli spännande. Då skall jag bland annat hålla ett tal om min resa med er, så jag hoppas att det är ok att jag publicerar lite bilder på oss alla tillsammans? Jag kan inte skryta om er nog och dessutom måste jag elda lite! Jag saknar att elda faktiskt. Jag saknar kicken man får efter att man gjort något som kan vara en eldsituation, även om jag faktiskt inte har legat på latsidan med att utmana mig själv!
Jag vet inte om jag sagt det här tidigare, men jag hoppas det. Tack för att jag fick följa med och uppleva en fantastisk resa med er!!!!Kramar, Emelie
Hjälp, det gav verkligen perspektiv på tillvaron. Tänker så mycket på Jeni.
Shit Emelie, du är så jäkla häftig! Jag blir så inspirerad av dig och allt du tar dig för. Jag är så glad att jag har fått lära känna dig!
Det är trevligt att få ta del av dina tankar Emelie! Tack för det! Jag är säker på att det kommer gå väldigt bra för dig på dina uppdrag, låter jättespännande! Kraaam!
