Tre gringos goes northeast
Tänkte rapportera från Team Indias Göteborgsdivisions återbesök på brottsplatsen som ägde rum i helgen. Jag, Sophie och Filip lyckades till slut hitta en helg som passade, och packade in oss, en massa choklad och Filips hemmagjorda julskiva i Sophies mammas bil och begav oss efter ett par om och men till Lidköping! Helgen har till största delen bestått av mat och fika i olika former, men det var väl ganska väntat... På tjugofyra timmar hann jag äta middag+efterrätt+sockerkaka till kaffet, kvällsfika, grötfrukost, fika, gigantisk tacolunch, kaffe, fika och lite av Stures julkonfekt och ett par clementiner på det för C-vitaminintaget. Business as usual alltså! Alla tre värdfamiljerna hanns också med, och det var lika kära återseenden överallt! Kändes som att komma hem och som att vi inte varit därifrån. Kändes som att jag när som helst skulle höra Richard dundra ner för trappan hemma hos Gunvor och Sture... Knepigt! Vi hade hursomhelst en mycket trevlig helg med mycket prat och skratt!
Vi har också börjat fundera över lite datum för en eventuell skidresa i vinter, och lägger veckoslutet 13-15 mars som ett förslag. Vore så kul om vi kunde få ihop det och ses allihopa!
Ta hand om er!
Joråsatte...
Eftersom jag har en hemtenta som jag borde skriva så blev det plötsligt akut viktigt att skriva blogginlägg istället. Jag har gjort mycket istället för att skriva hemtenta idag: Bitit på naglarna, läst bloggar, ätit nudlar, kollat på lägenheter i Uppsala på blocket (för en eventuell flytt dit till nästa höst... Gäller att vara ute i tid vet ni) och framförallt kånkat på fåtöljen Gunvor tillsammans med min superhjältevän Sophie. Fåtöljen Gunvor är en tantfåtölj i gult medaljongmönster i sammet, och inhandlades för endast 120 riksdaler på Saronkyrkans second hand. Var dock för snål för att beställa hemkörning, så då är det tur att man har Sophie i sitt liv! Vi lyckades baxa hem den till Sophie och Filip som bor ungefär mitt emellan mig och nämnda inköpsställe och där står den nu i hallen och inväntar vidare transport. Har fått rapporter under eftermiddagen om att den passar bra att plugga i, hade ju varit fint att ha den nu då... Inte för att jag tror att den skulle göra varken till eller från, jag är ganska resistent mot all typ av plugghöjande föremål. Jag måste ha en deadline inom 24 timmar för att få arslet ur vagnen.
Annars så känner jag mig fortfarande lite vilsen i Göteborg, men det är som det är.
Puss på er!
Jag min luspudel.
Annars ar det bara bullan med mig. Sitter pa Saravana och smaater som vanligt, det finns fantastiskt mycket goda kakor och chips i det har landet... Och notgodis! Vi trotsade Lars lite idag och tog en svang forbi en glassbar, mmmm vad gott det var. At tva glassar var (Filip at tre) och kom fram till att man egentligen inte kan ma daligt med glass i magen. Om det fortsatter sahar sa kommer jag bli "fat" igen, men da kommer killarna som jobbar pa WEL bara bli nojda. Har fatt hora tva ganger att "You're so skinny now, when you came here you were fat, but not now" och sa ser dom valdigt missnojda ut. Jag tror att jag valjer att ta det som en komplimang fast de kanske inte menar det sa...
Nej, dags for ett djupdyk ner i chipspasen. Apparam pakkalam!
En bra dag.
Sitter har pa Saravana och ska egentligen leta information till min och Richards utbildningsdag som vi ska ha pa lordag. Men da blev det plotsligt mycket roligare att blogga...
Livet gar sin gilla gang har i Arni och det ar snart dags for midcamp. Imorrn ar det en manad sen vi lamnade Sverige! Tiden bara rusar ivag, ibland kanns det lite skont men nar man har dagar som igar sa vill jag inte ens tanka pa att vi kommer aka harifran.
Gardageftermiddagen spenderade storre delen av gruppen tillsammans nere vid floden. Vi spelade volleyboll och rugby, hade vattenkrig och at vattenmelon. Pa vag hem i solnedgangen blev vi hembjudna till Sophies och Venillas vardfamilj. Har ar det aldrig nagot problem att ta emot 15-16 pers hemma, finns det hjarterum sa gar det, och sjalvklart bjuds det pa mat och ta en pori till, och vill ni inte ha lite mera te? Gastfriheten ar helt fantastisk och vanligheten slar emot en i dorren vart man an kommer.
Nar jag kom hem mottes jag av tva glada tokungar till syskon som skrek Helenakkaaaaa och hoppade upp i famnen pa mig. Sen lekte vi apor och tigrar och taglok och allt mojligt anda tills Richard ropade pa mig att komma eftersom Sophie satt och berattade varldens historia om hur hon och Henry traffade varandra. Efter det vankades det middag och jag fick varldens godaste fisk med spenat. Nar jag stod och borstade tanderna pa kvallen kande jag verkligen att det inte finns nagon annanstans i varlden jag skulle vilja vara just nu.
Indien so far.
Hej Sverige!
Har ju inte skrivit nagonting har an, men tankte bara beratta att jag lever! Att skriva om allt som har hant skulle ta en halv livstid, sa jag far val ta det lite kort. Som Kristin skrev forut sa heter min paris Richard, och ar en 23-arig kock harifran Arni. Det mesta funkar bra for oss, det ar mest jag som inte riktigt ar van vid att ha nagon som ser efter mig. Kan vara bra for mig att masta slappa lite pa kontrollen kanske...
Jag och Richard bor hos en av familjerna som driver Hollow blocks dar Johanna och Sabya jobbar. Karnfamiljen bestar av Sophie och Richard (som kallas for Henry eftersom min paris heter Richard, solklar logik) och deras underbare lille son Stephen, som ar 4 ar. Jag har lyckats muta honom med att ta bilder med min mobilkamera och ge honom choklad sa nu tycker han jattemycket om mig och overoser mig med pussar nar jag kommer hem. Sedan finns aven Henrys foraldrar i hushallet for det mesta, och hans syster och hennes man Sam. Sam ar en riktig skoning, har alltid nara till skratt och pratar engelska efter basta formaga. De har ocksa en bedarande sot liten dotter, nioariga Violet. Vi sover inne pa Hollow Blocksomradet i ett litet hus med tva sma rum. Jag sover for det mesta med farmodern och Violet, ibland byter Sophie och Stephen av med dom av okand anledning. Vi ater i ett litet hus pa andra sidan vagen, dar vi ocksa ser pa teve pa outhardligt hog volym. Jag tror att det ar nan som sover dar ocksa, men jag ar inte riktigt saker... Hursomhelst ar det en fin liten familj vi har hamnat i, och de tar hand om mig pa basta satt!
Jag och Richard jobbar pa ett dagis for handikappade barn. Jag har inte riktigt lyckats satta mig in i verksamheten an, men jag tror att jag ska kunna sysselsatta mig riktigt bra. Det ar ca 16-17 barn med tre froknar, sa de har det ratt stressigt. Hoppas jag kan dra mitt stra till stacken! Just nu har de ett slags kulturlager dar det kommer fler barn fran byarna runt om Arni och far dansa, sjunga och lasa dikter. Det ar inte alltid de far gora det annars, och genom lagret vill lararna visa att aven de handikappade barnen kan. Jattefint tycker jag! Mycket dans blir det for min del eftersom jag inte ar sa jattebra pa tamil an (...) och kanske inte alltid under de mest ordnade former heller. Men vi har roligt! Det ar jattemysiga ungar, fulla med energi som de inte alltid far mojlighet till att slappa ut. Tankte hoppa lite hopprep och hage med dom, kanske leka hela havet stormar, kull... Vi far se hur det gar!
Annars borjar vardagen komma lite smatt. Basta stunden pa dan ar nar jag gar hem langs med Main Road nar det borjar morkna, det ar underbart att bara ga i sakta mak och titta pa hur folk skoter sina kvallsbestyr. Da ar Arni som bast!
Hoppas ni har det bra hemma i Sverige, at en semla at mig ocksa!
Apparam pakkalam!
/Helena
Hej från vinterland!
Jag och Jerker har även synts i lokalpressen, glatt smilandes vid en Indienkarta. Vi blev intervjuade tillsammans med de ansvariga för SWY-utbytet här i Östersund, det är ett av Costa Rica-utbytena. Blev lite förvirrat, journalisten förstod inte riktigt att jag och Jerker egentligen inte har någonting alls med Costa Rica-utbytet att göra. Menmen, all publicitet är bra publicitet eller vad är det man säger? I samband med det här kan jag berätta att min familj faktiskt numera är mer insyltade i SWY än vad vi trodde vi någonsin skulle bli, eftersom vi (eller snarare de) kommer vara värdfamilj i Östersundsutbytet! Känns hur spännande som helst, och jag är så avis eftersom jag inte kommer att vara hemma. Men det är ju bra att de får några ersättare för mig så att de slipper sakna mig allt för mycket.
Det har börjat gå upp för mig också att vi åker JÄTTESNART. Nu när sponsringen har löst sig känns det som att jag kan börja koncentrera mig på själva resan och börja ta in att jag faktiskt ska till Indien. Var på bibblan häromdagen och rotade igenom hela Indiensektionen, nu ska här läsas! Jag har också börjat fundera lite över packning, och är lika fundersam som Emelie och Sophie. Vad ska man ta med sig, vad ska man lämna? Travel light är väl ledordet vi kom fram till på Kärsön, men det är ju lättare sagt än gjort. Jaja, det löööser sig. Frågan är bara när, det finns ju ingen tid!
Kan avsluta med ett boktips: Shantaram av Gregory David Roberts. Har iofs bara kommit ett sextiotal sidor in i denna tegelsten till bok (den går knappt att läsa liggandes, man orkar inte hålla upp den), men inledningsvis har det varit väldigt fina skildringar av hur det känns att komma till Indien första gången, det känns nästan som att det är man själv som kliver av planet i Calcutta. Och snart är det vi, fast i Chennai då. Det är så svårt att ta in, tror att jag också kommer måsta rulla av planet.
Känner mig rätt förvirrad och lite disträ, allt jag tänker får inte riktigt plats i huvudet om ni förstår? Nej, nu blir det pepparkakebak med syrran. Kör hårt nu allihopa!
Helena
