Om att skjuta elefanter.

(Lat som jag ar har jag saxat allting fran min resedagboken. Men jag har en manskjol, sa jag ar cool anda!)

Tjosan!
Ojojååå, ni anar inte hur mycket jag har varit med om sedan förra inlägget. Tänkte pröva på något nytt och spännande och köra något slags organiserat inlägg i fin kronologisk ordning:

Måndag: Kommer knappt ihåg den, men det var säkert den bästa måndagen i mitt liv!

Tisdag: Gick helt själv och handlade grejor till pannkakor och äpplemos. Inte så lätt som det låter, finns inget ICA här som har allt, utan en affär har mjölk, en har ägg, en har socker och mjöl, äpplen köper man på gaten, etc, och ingenstans kan dom någon engelska. Kände mig för övrigt jättehäftig när jag besökte min stammis-supermarket på kvällen (hade glömt att köpa chips!) iklädd min manskjol och handgjorda indiska shoppingbag. Kort sagt, jag är cool!

Onsdag: Jag gjorde egen äpplemos helt själv, på en indisk gasspis, iklädd kjol! Efteråt körde jag yoga på ett tak i kjol! Jag är cool!

Torsdag: Jag bjöd familjen på hemmalagade pannkakor och äpplemos! Iklädd kjol! Jag är cool!

Fredag: Jag fick inte ha min kjol denna dagen :(. Men det var bra ändå. Det var theme project-dag, så jag och JK och hans kompis advokaten åkte runt på en motorcykel och pratade med dalitbybor, dalitaktivister, dalitpräster och lite annat folk. Det var den jobbigaste, tungsta, mest deprimerande och mest lärorika dagen i mitt liv. Fick höra en del hemska historier, som den gamla mannen som inte kom till jobbet för att hans släkting hade dött och han var tvungen att begravas, och blev nerslagen dagen efter av familjen han jobbade hos. Eller skolpojken som inte fick träffa, röra eller vara i närheten av sina kompisar utanför skolan, för de var av högre kast. Helt sjukt, jag storbölade. Men det finns hopp också, vi var i en by där daliterna hade det ganska bra också, även om alla andra fortfarande ser ner på dom. Har så galet mycket att berättade om daliter och kastsystemet nu, kan inte få fram allt här. Vår slutprodukt av projektet ska bli ett slags häfte (häftigt utformat som en dagstidning om allt går som det ska) som ska användas i Sverige, så ni får läsa det istället. Kort sagt: Dagen var jobbig men bra, och jag tror jag verkligen börjar haja det här sjuka systemet nu. Jag är cool!

Lördag: Education day med Helena och Richard, om Lionsarbete och bistånd. Väldans intressant, många intressanta diskussioner kom upp. Ingen kjol idag heller :(. Jag börjar bli mindre cool :(.

Söndag-Onsdag: Midcamp! Underbart, bergigt, och på tok för få elefanter. Någon hade sagt att dom hade många elefanter och kobror där, så jag och Jerker var fullt inställda på att skjuta några, men tji fick vi. Vi fick inte ens några gevär när vi vandrade i skogen! Och vi fick inte se några elefanter heller! Och tydligen skulle vi inte få skjuta dom även om vi såg dom! Jag hatar det indiska lagen... Dock så berättade JK att om en kobra biter och dödar mig så säger lagen att jag får skjuta den. Olyckligtvis såg jag ingen kobra :(. Vad jag däremot såg var en giftig kamelont och tusen olika rabiessmittade indiska djur och småkryp. Enligt min Appa har allt i Indien rabies. Vi måste låsa dörren varje natt, annars kommer rabiessmittade apor in och äter upp oss. Tydligen väldigt vanlig dödsorsak i Indien... För övrigt var lägret underbart, vi badade och var lyckliga tillsammans. Har även fått vår svenska värdfamilj, den verkar underbar. Kommer ha tre småbröder; Simon (18), Sebastian (17) och Kasper (11). Väldans aktiva killar som jag ska försöka lära upp i den ädla konsten att bära manskjol. Får se hur det går :). Mamma och Pappa verkar också härliga, min nya mamma har till och med hängt en hel del i Chennai. Häftigt värre. Dom har även fyra katter, så jag kommer vara i himmelriket. Apropå manskjol hade jag på mig min under i princip hela lägret! Jag är tokcool igen! För övrigt håller jag med om allt som Tora skrev.

Torsdag: Idag. När jag gick in på min stammis-supermarket för att köpa nya chokladkolor frågade dom mig var jag hade varit dom senaste dagarna. Jag är så stammis! Jag är cool!

Sådärja, nu orkar jag inte skriva mer. Ha det bäst allihopa, jag älskar er!

Apparam packalamm!


Kallai vannakam!

Tjenis alla!

Jag tror vi snart ska sticka harifran, sa jag ska fatta mig kort. Allt gar bra har, man vanjer sig snabbt vid allt. Jag har redan hunnit med att vara magsjuk, men det var inte allvarligt, gick over snabbt. Jag har skaffat en resedagbok dar ni garna far kolla, har skrivit mer dar. Sok pa www.resedagboken.se efter "filipand".

Poitovaran!

Qatar!

Vi ar nastan framme! Efter varldens haftigaste flygfard med Bollywood-filmer och fjarrkontroller har vi nu landat i Qatar. Vi var lite oroliga forst eftersom vart bagage bara skickades hit, sa vi var tvunga att fa tag i det pa nagot satt och skicka vidare. Men som allt annat pa resan loste det sig. Tror vi atminstone :). Jag ar radd att min gitarr ar sparlost forsvunnen, vi fick ingen tag till den, men det loser sig sakert det med. I varsta fall far jag skaffa en citarr istallet. Sjukt coolt! For ovrigt mar vi nog ganska bra allihopa, vi ar lite trotta och slitna, men humoret ar fortfarande pa topp. Om ett par timmar ar vi i Indien! Ofattbart, surrealistiskt, men stortskont!


I can't get to sleep, I think about the implications

Jag har knappt kunnat sova dom senaste dagarna. Just nu går det verkligen inte att tänka på något annat än Indien. Under dagarna är det okej, då har man fullt upp med att förbereda inför resan så att man har inte tid att tänka på det. Men ögonblicket huvudet nuddar kudden på kvällen börjar tankarna vandra. Hur ser det ut? Vad kommer hända? Kommer jag överleva? Ska jag verkligen inte se min familj på fem månader?! Det börjar äntligen gå upp för mig att det verkligen händer. Vi ska för tusan till Indien! Det är ju helt sjukt! Jag träffade en bekant på bussen igår som berättade att han skulle åka iväg till New York och bo där i några månader. Jag blev helt stum av beundran. Det var ju hur coolt som helst! Tänk att åka till en annan värdsdel och leva där. Tokhäftigt ju! Sen frågade han mig vad jag hittade på nu, så jag berättade om Indien. Medan jag berättade gick det plötsligt upp för mig att det här verkligen händer. Vi ska åka iväg på världens häftigaste äventyr någonsin! Jag har alltid beundrat människor som vågar åka ut på såna här resor, till en helt annan värld och faktiskt leva där. Inte bara turista, nästan alla ungdomar nu för tiden åker iväg nånstans (Inget illa ment, turistande är jättehärligt :)). Men att faktiskt åka iväg och leva i en annan kultur, om än bara för en kort tid, det är ju toktufft. Vi ska faktiskt bli några av dom människorna jag beundrar. Jag kan inte riktigt förstå det. Vi är mina idoler!

Jag är en dålig människa...

Några av er kanske undrar var jag har tagit vägen och varför jag inte har synts till sen förberedelselägret. Sanningen att säga så är jag en mes. Jag har inte vågat göra något. Jag har inte fixat sponsorer, hälsoundersökning, läst böcker eller gjort något alls. Jag har varit på väg flera gånger, men jag har fegat ut varje gång. Jag lyckades lura mig själv i början och tänkte att jag inte skulle ringa just nu utan ta det lite senare. Det är ganska vanligt beteende för mig, jag skjuter alltid upp saker. För att citera Emelie: "Jag har en tendens att tänka att morgondagen är den perfekta dagen för saker och ting.". Tyvärr är jag inte lika tuff som Emelie, så jag har lyckats lura i mig att det faktiskt skulle fungera nu också, men som vanligt så är allting jag säger till mig själv rent skitsnack. Jag är världens största lögnare när det gäller mig själv. Men inte nu längre! Ni räddat mig! Jag har varit inne på bloggen nästan dagligen, kollat om nån har skrivit något nytt, och sen direkt tabbat ner fönstret för att slippa tänka på Indien. Svag som jag är har jag dock tabbat upp det igen och läst igenom allt, och skämts nått så ohyggligt för att ni är alla så fantastiskt bra. Nu är det slut med det! Från och med imorgon ska det bli ändring på det här! Jag ska fixa allt! Jag ska ta mig i kragen och ta itu med det här! Fast inte just nu...

Mitt huvud sprängs!

Jag tror aldrig jag har haft så här mycket att tänka på någonsin! Jag har babblat på oavbrutet sen jag kom hem om Indien, gruppen, försäkring, parkamrat, toabesök, kastsystem, värdfamilj, manligt/kvinnligt, kärlek, sjukdomar, sponsorer och allt annat man går och tänker på just nu. Den här helgen har varit så galet intensiv och intressant och alldeles underbar. Det känns verkligen inte som det bara var en helg, man har upplevt mer, lärt sig mer och tänkt mer än vad åtminstone jag gör på en normal månad. Jag är helt slut, men ändå helt speedad. Så mycket tankar, så mycket funderingar, så mycket känslor. Hela jag spricker snart!

(Obs: Jag är först! Go me!)

RSS 2.0